När man sniglar fram som värsta sexiga pansionären i mjukbrallor, när man nåstan inte ens springer i uppförsbackarna, när man inte vågar ta i nästan nåt av rädsla för astmaattacker och har nåt konstigt med axlarna som gör att man knappt kan använda armarna kan man tydligen ändå klara 5km nonstop och känna sig som en demigud.

En demigud som äter juleskum.

Nu när jag har tränat till Toughest, rättare sagt när jag har vart ute och småjoggat, har jag ställt mig frågan "Varför?". Jag har alltid hatat att springa, jag var aldrig särskillt bra på det, jag har astma, jag fattar bara inte grejen. 

Men jag kanske gör det ändå? Nej jag springer inte så värst snabbt. Jag tar inte ut mig tills jag dör. Jag flämtar konstigt för att jag har astma. Men det är fucking fint, ändå.

Det är fucking fint.

Löven är fina. Frosten glimmar. Naturen är vacker. Jag upptäcker nya platser!

Och ikväll, ikväll var det norrsken.

Ja. Jag kanske fattar grejen nu.

Springa är vackert.